Dialektologi och språkhistoria

Det är dialektstudier som kan hjälpa oss med identifiera språkliga förändringar (McMahon 1994:226). I dialektstudier utgår man från sk isoglosser som visar gränserna mellan olika regioner där det skedde någon lingvistik förändring. Lingvistiska förändringar beror oftast på en av följande faktorer: sociala, politiska eller miljöfaktorer (McMahon 1994:228-229).

Exempel på de språkhistoriska förändringar som McMahon beskriver är ljudskillnader i högtyska i södra Tyskland och lågtyska i norra Tyskland som delade tyskan in i två huvuddialekter. Detta bestod av en förändring av tonlösa konsonanter (p, t, k till f, s, x) som bara skedde i högtyskan medan lågtyskan förblev utan förändringen (McMahon 1994:227). Artikeln det som på högtyskan heter das förblev därför da(t).

Ett annat exempel på historiska språkförändringar är de fonologiska skillnaderna av slaviska språk som började urskiljas från det gemensamma språket – fornslaviskan – efter folkvandringstiden, alltså efter 500-talet. Tiden efter 500-talet utmärks av den slaviska territoriella expansionen över den östra delen av Europa vilket även är perioden när nya dialekter började utvecklas från det urslaviska språket. Dessa dialekter formade sedan de olika slaviska språk som finns idag. För att identifiera förändringarna använder vi oss av isoglosser.  (Andersen 1996:1) Vi kan dela de slaviska språken in i tre grupper, västslaviska, östslaviska, och sydslaviska språk (ibid.:7). En av de fonologiska förändringar som Henning Andersen redogör för i sin publikation (1996) är den komplexa utvecklingen av vokalsystemet i slaviska språken. Det gäller exempelvis skiftet av den initiala je- till o- som i ordet jezero (‘sjö’) som förekommer i formen ozero i vissa slaviska språk (ibid.:18). Författaren bevisar att denna förändring började innan folkvandringstiden vid det inkonsekventa skiftet av e och a (jezero – tjeckiska  och jazaro – slovakiska).

Det sista exemplet på en språkhistorisk förändring är den historiska utvecklingen av det nordiska språkets ljudsystem som Edlund presenterar i sin artikel The contribution of Nordic dialectology to language history (2002). Den fornnordiska bokstaven þ som uttalas som engelska th (t.ex. som i think) försvann med ett undantag från skandinaviska språken och ersattes ljudet med t, d eller h. Det enda språket som bevarade detta är isländska. Ett annat exempel på en fornnordisk bokstav är ð (också en variant av det engelska ljudet th, t.ex. som i this). Detta ljud bevarades i en svensk dialekt – älvdalska (ibid.:287).  Ett exempel på låneord från lågtyska till svenska, som var orsakade av socio-kulturella faktorer är fornnordiska ordet verða som ersatts med det tyska ordet bliven. Det är inte så vanligt att låna ett sådant centralt ord. Anledningen till varför det tyska ordet lånades kan vara av praktiska skäl. När bokstaven ð började försvinna från det svenska språket kunde ordet verða ha påmint för mycket om vera (ibid.:293). Ordet verða kan även idag förekomma som varda eller vart i dialekter eller äldre texter.

Det är väldigt vanligt att utgå ifrån analyser av nordiska dialekter vid studier av nordiska språk (ibid.: 297). Enligt den nordiska språkvetaren Bengt Hesselman kan studier av dialekter och uttalet av ortnamn hjälpa oss att förstå språkutvecklingen. Det är intressant att nämna att uttalet av ortnamn har bevarats väldigt bra och inte blivit påverkat utifrån och det är därför det kan användas vid dialektstudierna (ibid.: 283).

Referenslitteratur:

Andersen, Henning (1996). Reconstructing prehistorical dialects: initial vowels in Slavic and Baltic. Berlin: Mouton de Gruyter.

Edlund, Lars-Erik. (2002). The contribution of Nordic dialectology to language history. Ingår i The Nordic languages. Berlin : de Gruyter. sid. 282-303.

McMahon, April M. S. (1994). Understanding language change. Cambridge: Cambridge Univ. Press.