Gabriela Nechvátalová
info@nechvatalova.com
VAT number: LU34580742
Birksvenska eller också så kallad Hedebynordiska antas av vissa språkhistoriker vara en nordisk språkvarietet som sträckte sig från Hedeby i Danmark, på den tiden en viktig handelsstad, till regioner i Sverige via Birka samt till Norge via Kaupang under Vikingatiden. Genom att Hedeby låg i närheten av den västgermanska regionen fanns det möjlighet för språket att påverkas. Birksvenska/Hedebynordiska (vidare ska jag hänvisa till denna språkvarietet som Hedebynordiska) ansågs vara en nordisk språkvarietet påverkat av västgermanska på det sättet att t.ex. ett långt e blev till ia/iä eller diftongen au blev till ö.(Edlund, 2016, s.2).
Språkhistorikern Lars-Erik Edlund (2016) tror inte på att ursprunget till denna språkliga utveckling var orsakad av spridningen av Hedebynordiska. Enligt honom finns det inte tillräckliga bevis för att Hederbynordiska kunde ha spridits över de skandinaviska områdena i någon större utsträckning.
Språkhistorikern Bengt Hesselman skrev en uppsats om vikingatida språkutvecklingen (1936), i vilken han försökte att utreda denna med hjälp av studier av dialekter och äldre texter. I hans konstruktion av Hedebynordiska fokuserade han på vad jag redan nämnt i inledningen, det var alltså diftongering av långt e (ē) som resulterade i långt a som t.ex. i ordet här vilket idag i vissa dialekter i södra Sverige upp till Dalarna kan uttalas hier eller hiär. Han kartlägger ett spridningsområde från Danmark – Sydslesvig upp till övre Dalarna. Med andra ord anser han att språkutvecklingen spred sig från ett viktigt handelscentrum – Hedeby till övre Dalarna genom en annan handelsstad – Birka (Edlund, 2016, s.3-6).
Andra språkhistoriker var skeptiska till Hesselmans studie efter att han publicerade sina resultat. Elias Wessén (1979) och Oskar Bandle (1973) hävdade att utvecklingen kommer från nordiska regioner på östkusten som söderut till Danmark. Det finns också påståenden om att det var andra innovationer som påverkade de olika språkutvecklingarna mellan Öst- och Västnorden (ibid.,s.6-8). Gun Widmark med hennes detaljerade beskrivning av utvecklingen av Hedebynordiska (1994) ger denna språkvariant en starkare vetenskaplig bakgrund (Edlund, 2016, s.24.-25).
Edlund ser brister i Widmarks studie eftersom hon utgår från vetenskapliga publikationer som bara uttrycker sig försiktigt om Hedebynordiska och dess existens. Det finns problematik i uppfattningen av forntida isoglosser i teorin om Hedebynordiska, och därför är det en stor utmaning att rekonstruera språkliga varianter för en sådan avlägsen tidsperiod som vikingatiden. Dessutom finns det andra alternativa förklaringar till de språkhistoriska ljudförändringarna i Skandinavien (ibid., s.25.-26 och 34).
Ännu idag kan vi inte med säkerhet säga om Hedebynordiska existerade eller inte. De diskussioner som detta ämne skapade är dock väldigt värdefulla. Inom språkhistoriska studier tas det inte så ofta hänsyn till att det kan finnas samband mellan språk, språkbruk och samhälle, men studier om samhällshistoria kan hjälpa till med att undersöka språkhistorien. I studier om Hedebynordiska ser vi en vändning i form av att forskarna började fokusera på de sociala aspekterna som kunde ha påverkat språket (ibid., s.34-35). Vi börjar se Norden ur ett bredare nordeuropeiskt perspektiv där språket inte utvecklats i isolation. Emellertid verkar det vara svårt att belägga de språkliga dragens utbredning och därför lämnas mycket till språkhistorikernas egna tolkningar.
Referenslitteratur:
Hesselman, Bengt. (1936). Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia. En undersökning i svensk och dansk språkutveckling. Ingår i: Ordgeografi och språkhistoria. Stockholm: Gebers.
Widmark, Gun. (1994). Birkasvenskan – fanns den? Ingår i: Arkiv för nordisk filologi, sid. 173-216.
Wessén, Elias. (1979). De nordiska språken. (11. uppl.) Stockholm: AWE/Geber.
Edlund Lars-Erik. (2016). Birkasvenskan/Hedebynordiskan kring en språkhistorisk konstruktion. Under utgivning i: Svenska språkets historia 14. Sammankomst för Svenska språkets historia i Vasa. 9 – 10 juni 2016.
Bandle, Oskar. (1973). Die Gliederung des Nordgermanischen. Basel: Helbing & Lichtenhahn.