Debatter om översättningsteori

Detta inlägg handlar om de intressanta debatterna gällande översättningsteori.

1. En vanlig motsättning inom översättningsvetenskapen är den mellan fri och trogen översättning, vilken har tagit sig många olika skepnader genom åren. Vilka är de två teorier som tar fasta på den motsättningen och vilka är deras likheter och skillnader.
2. Reiß tar fasta på olika texttypers funktion vid översättning. Vilka funktioner som kan bli aktuella för genrerna testamente och vilka strategier som utifrån detta kan vara tänkbara vid översättning inom dessa genrer?
3. Redogörelse för Tourys normtaxonomi.
4. Jiří Levý hävdar att en speciell ”översättarstil” finns. Vilka är dess kännetecken med hjälp av tre av Vinay/Darbelnets s.k. indirekta översättningsprocedurer?

1) Debatten om fri och trogen översättning inleddes redan kring början av det första årtusendet, och Ciceros och St. Heronymus idéer var viktiga för senare diskussioner. På 100-talet f.Kr. berättade Cicero att han föredrar att överföra budskapet i sina översättningar för måltextläsare istället för ord-för-ord översättning vilket var väldigt vanligt då, och anpassade texten till latinsk grammatik. St. Heronymus rättade latinska översättningar på 300-talet och han använde mening för mening som översättningsstrategi (Munday 2008:19).

I början av 1800-talet skrev Friedrich Schleiermacher en artikel i vilken han behandlar olika översättningsmetoder (Schleiermacher 1998). Med den påverkade han utvecklingen av fri och trogen översättningsdebatt. Han hävdar att det bara finns två strategier vid översättningsprocess. De är att föra författaren mot läsaren eller att föra läsaren mot författaren. Översättaren själv måste bestämma vilken metod han föredrar.

Den första metoden ”att föra författaren mot läsaren” innebär att översättaren försöker att anpassa texten till målspråksläsaren och målspråkskulturen. Översättaren strävar efter att läsaren upplever översättningen som om den var ett original.

Den andra metoden, ”att föra läsaren mot författaren”, vill bevara det främmande i originalet och få läsaren att acceptera de möjligen obekanta uttrycken och kulturella skillnaderna i texten. Schleiermacher ansåg denna metod som den rätta.

Peter Newmark var en av språkvetare som diskuterade översättningsmetoder (Newmark 1988) under andra hälften av 1900-talet.

Både Schleiermacher och Newmark kommer överens om att olika typtexter kräver olika strategier och inställningar från översättaren. Till skillnad från Schleiermacher föredrar Newmark dock inte en av metoderna utan förespråkar att det är viktigare att översättaren tar hänsyn till vilken funktion texten har. Newmark beskriver tre textfunktioner (Newmark 1988:50): informativ, vokativ och expressiv. Metoderna kallar han för kommunikativ och semantisk översättning.

Vid kommunikativ översättning ligger man fokus på innehållet och därför ska den vara målspråksorienterad. Till denna grupp tillhör texter med informativ och vokativ funktion. De kan vara bland annat vetenskapliga texter. Han föreslår (Newmark 1988:48) att dessa översättningar brukar vara bättre än originalet eftersom de förklarar det som står i källtexten.

Vid semantisk översättning anser man att författarens röst det centrala. Man följer författarens tankar, och därför får översättaren inte lika mycket frihet vid översättandet och ska vara trogen mot källtexten. Ett exempel på sådana texter är självbiografier.

Genom att översätta en äldre text kommunikativt kan man närma texten till läsaren mycket mer än i fall man behöll ett gammalmodigt språk, uttryck o s v. Semantisk översättning skulle det göra svårare för läsaren att förstå (Newmark 1988:49).

Utom dessa huvudsakliga metoder kan man enligt Newmark också skilja mellan ord-för-ord-översättning, ordagrann översättning och trogen översättning, vilka är källspråksorienterade, samt semantiska översättningar.

Som motsats till dem står målspråkorienterade kommunikativa översättningar som adaptation, fri översättning och idiomatisk översättning (Newmark 1988:45).

Han säger också att alla tre nämnda funktionerna brukar förekomma i alla texter, men det alltid en som dominerar (Newmark 1988:50) och det gör att översättaren har möjlighet att bestämma vilken metod han använder.

Att Newmark beskriver fler än två översättningsmetoder gör att han skiljer sig från Schleiermachers påstående om att det inte finns några fler metoder än de två han beskriver.

2) Översättarens mål ska vara att nå en ekvivalent estetiskt effekt i sin översättning (Munday 2008:62). Om man läser en originaltext och dess översättning brukar man dock märka att det saknas något i översättningen (Levy 1998). Översättningar kan vara platta och färglösa. I sin artikel ’Konstnärlig stil och översättarstil’ beskriver Jiří Levý de negativa stilistiska drag vilka översättare bör undvika. Vissa översättare använder allmänna ord, andra utnyttjar inte ett tillräckligt stort ordförråd i målspråket när de översätter till ett språk med rikare ordförråd, och gör därmed texten tråkigare.

Att översättningen känns plattare kan bero på valet av allmänna ord istället för konkreta, som till exempel namn på träd, djur, platser o s v. Det brukar vara dem som kommer upp först i huvudet.

Den stilistiska utarmningen kan också uppstå om man använder allmänna begrepp och stilistiskt neutrala ord. Om man har möjlighet ska man undvika generaliseringar eftersom man förr eller senare kommer att ha behov av detta i texten. Språk är inte ekvivalenta och ibland finns det inte någon annan lösning än att använda allmänna uttryck.(Levy 1998: 159)

Översättaren kan ändra originaltexten ifall dess översättning skulle låta för främmande till läsaren. Men man ska försöka att behålla så mycket från originalet som möjligt även när det kommer till exempel till humor. Det är inte en enkel uppgift att överföra humor, i många fall får översättningen inte samma roliga effekt. Översättaren ska ändå låta läsaren acceptera det (Levy 1998: 160).

Förutom val av ord kan vi titta på förhållandet mellan tanke och uttryck i översättningar. Översättare strävar efter att leverera en text som är begriplig för målspråksläsaren. Detta försöker vissa att uppnå genom att rationalisera den, att säga det som inte var tydligt sagt i originalet, eller att formellt uttrycka författarens outtalade tankar.

I den engelska romanen One day skriven av David Nicholls, vars svenska titel är En dag, förekommer en stor mängd av generaliseringar. Översättningen är inte lika konkret och uttrycken är inte lika starka. Några exempel på generaliseringar i boken är corny som blev banalt och lift your grubby soul som blev ge dig lite mod. Enligt min mening skapar översättningarna inte samma känslor hos läsaren som originalet.

De franska språkvetarna Vinay och Darbelnets ägnade sig också åt stilistiska översättningar och beskrev sju specifika tekniker som används under översättandet. De första tre kallar de för direkta översättningar (direkt lån, översättningslån och direkt översättning) Där ordagrann översättning inte kan förekomma används s.k. indirekt översättning (Munday 2008: 56).

Exempel på indirekta översättningar:

Modulering

…the important thing is to make some sort of difference  (One day, s. 3)

… det viktiga är att göra någon slags skillnad.  (En dag, s. 8)

Här bytte översättaren verbet make med göra för att anpassa det engelska idiomet till svenskan.

Ekvivalens

Thick as shit (One day, s. 6)

Dum som ett spån (En dag, s. 12)

I detta exempel använde översättaren en liknelse som är vanlig i målspråket.

Transponering

scrunched (En dag, s. 11)

skrynklade ihop (One day, s. 6)

För att översätta verbet scrunched till svenska använde översättaren ett partikelverb som ingår av ett verb och en partikel.

3) Zohars polysystemteorin inspirerade Tourys studie om DTS vilken han beskriver i sitt verk Descriptive Translation Studies and Beyond (Munday 2008:110). Toury undersökte verkliga översättningar och försökte att komma på vilka metoder översättare följer under sitt översättningsarbete och vilka situationer som påverkar deras val. Studien utgick från analys av texterna samt från översättarnas egna åsikter om sitt översättningsarbete. Utifrån denna studie formade Toury normer som inte uppfattas som preskriptiva regler, utan deskriptiva normer specifika för sitt sammanhang. Översättningsnormer kan omvandlas beroende på tiden, kulturen o s v.

Toury delade in normerna i 3 kategorier: initiala normer, preliminära normer, och operationella normer. De behandlar olika delar av översättningsprocessen. Initiala normer fokuserar på det första valet en översättare utför, vilket är ifall översättaren är källtexttrogen (adekvansinriktad översättning) eller måltexttrogen (acceptansinriktad översättning) (Munday 2008: 112). Detta betyder dock inte att översättaren är fullt käll- eller måltextorienterad utan att man har tendens till att vara det (Toury 2012:171). Den andra nämnda normen delas in i s.k. översättningspolicy (faktorer som påverkar val av vilken litteratur ska översättas i målkulturen) och översättningsdirekthet. Den behandlar frågan ifall det går att översätta från KT till MT genom ett annat tredje språk eller inte. Operationella normer fokuserar på översättningsprocessen. De delas in i två kategorier, matrisnormer och textlingvistiska normer. Med matrisnormer menas avvikelse från originalet genom ändrad ordningsföljd, tillägg, utelämningar i texten o s v. Formuleringar, fraser och stilistiska drag placeras under textlingvistiska normer.

Utifrån normer formulerade Toury översättningens ”probabilistiska lagar”. De kallade han för ökad standardisering och källtextinterferens (Munday 2008: 114).

Ökad standardisering innebär att översättningar har tendens till att bli plattare än KT och har brist på variation. Den andra lagen tar upp frågan om inblandning av KT i MT vilket kan ha både en negativ och positiv effekt beroende på sociokulturella faktorer. Om målspråket tillhör till ett mindre språk och källspråket till ett större språk kan denna påverkan uppfattas som positiv. Inblandningen kan ha negativ effekt om översättaren kopierar något uttryck från KT som läsaren av MT inte skulle uppfatta.

Studien om DTS hade en betydlig påverkan på översättningsvetenskapen. Toury säger dock att på grund av att han utgår från översättarens arbete och deras åsikter kan den inte anses som fullt objektiv. Översättarnas beteende kan inte förväntas vara fullt systematisk och kritiker påpekar också på detta (Munday 2008:115).

4) Katharina Reiss teori om texttyper baseras på begreppet ekvivalens. Hon förespråkar dock att man inte ska sträva efter att uppnå ekvivalens på ord- eller meningsnivå utan på textnivå vilket skiljer sig från tidigare teorier som behandlade samma tema. Reiss delade in texttyperna i 4 grupper. Det är textens funktion som avgör till vilken av dessa typer en text tillhör. Vilken översättningsmetod översättaren ska bestämma sig för utgår från dess texttyp (Munday 2008:72).

Enligt Reiss finns det 3 funktioner, informativ, expressiv och appellativ.

Att en text har informativ funktion innebär att den på ett logiskt sätt anger fakta och information om något objekt.

Expressiv funktion uttrycker sändares inställning. I sådana texter med expressiv funktion har man utrymme för kreativitet.

En text med appellativ funktion försöker tilltala, uppmana och övertyga läsaren till att tänka på ett visst sätt.

Det kan förekomma flera funktioner i en text. Vid valet av översättningsmetod ska översättaren utgå från den som dominerar i texten. KT-funktion behöver inte vara den samma som MT-funktion. I så fall är KTs typ viktigare.

De huvudsakliga texttyperna kallas för informativ, expressiv, operativ. Reiss beskriver en ytterligare texttyp: audio-medial. Den är en komplettering till text funktioner och med den menas visuella bilder och musik.

Dessutom beskriver Reiss hur man översätter en text som hör hemma i en av ovan nämnda kategorier (Munday 2008:73). Innebörden i informativa texter ska bevaras i MT så gott det går. Texten ska inte vara komplicerad och ska anpassas till läsaren. Vad gäller expressiva texter är det den estetiska aspekten som är viktigast och ska överföras. I operativa texter ska man i MT uppnå samma effekt som finns i KT genom att den använder s.k. adaptiv metod. I audio-medial text gäller det att komplettera text med musik och/eller bilder.

För att karakterisera orden testamente och pressmeddelande behöver jag först att avgöra vilken funktion och texttyp de tillhör.

Ett testamente är ett dokument som har en informativ funktion. Det anger uppgifter om vem som får ärva. Samtidigt har den en operativ funktion eftersom den också uppmanar till att göra något: dela ut arvet efter man läst testamentet. Det är ett juridiskt dokument som ska vara tydligt och därför tycker jag att det inte finns något utrymme för yttrande på estetisk nivå och därför har den ingen expressiv funktion. Ett testamente har två funktioner, informativ och operativ. Enligt Reiss teori ska man bestämma vilken dominerar och därefter välja översättningsmetod. I detta fall tycker jag att den dominerande funktionen är informativ. Jag utgår från att det är en juridisk text och all dess innebörd är viktig. Enligt metoden som tillhör informativ texttyp ska all text översättas på ett tydligt och okomplicerad sätt.

Med ett pressmeddelande menas en skriven text eller ett reportage i radio eller på tv. I det andra fallet skulle vi prata om en audio-medial texttyp. Om vi emellertid behandlar pressmeddelande som en skriven text skulle jag säga att den innehåller kombination av informativ, expressiv och operativ text. Det är klart att ett pressmeddelande vill överföra fakta. Det försöker övertyga om att dess innehåll är sant och att du ska lita på det. Pressmeddelande ska också vara lockande, vilket uppnås med hjälp av kreativitet. Jag tycker i detta fall att det är svårt att bestämma en dominerande funktion.

Trots att Reiss hävdar att översättare ska välja en funktion är det enligt min åsikt i detta fall omöjligt. Både budskapet och den estetiska aspekten är lika viktigt med ett pressmeddelande.