Språkreformer skapar både fördelar och nackdelar. Nackdelarna rör speciellt de som använder skrift vardagligt i sitt arbete och därför måste lära sig de nya förändringarna. Dessa reformer gäller oftast en aspekt av språket och för det mesta gäller de skriftspråk (Bermel, 2007, s.6-9). Reglering av ett språk kan vara av en stark politisk karaktär och användas för att visa makten i ett land. Följande exempel visar hur politiska faktorer påverkade språkutvecklingen i tre olika länder.

I Azerbajdzjan har vi sett en del kaotiska skiftreformer under de senaste hundra åren som hade politisk karaktär. Dessa reformer skapades inte för att förbättra själva språket utan för att internt eller externt påverka landets utveckling. Under 20-talet, efter att Azerbajdzjan blev självständigt, skedde den första skriftreformen – från det arabiska alfabetet till det latinska. Sovjetunionen accepterade inte denna nya provästliga trend som även skedde i andra länder i Asien, och tvingade dem att ersätta det nyetablerade latinska alfabetet med det kyrilliska. Efter reformåret 1990 ville Azerbajdzjan etablera det latinska alfabetet på nytt. Dessa reformer skapade missnöje hos språkbrukarna. Sista reformen skulle ha införts snabbt. Böcker som utgavs i enlighet med den nya reformen hade bristande kvalité och för de som jobbade med språket var det ingen enkel uppgift att lära sig läsa texter skrivna med latinska bokstäver. Faran fanns för de barn som kom från lågutbildade familjer och vars föräldrar inte behärskade annat än kyrilliska bokstäver (Bermel, 2007, s.14-16). De första reformerna skedde på grund av landets geografiska position och Rysslands, Turkiets och Irans intresse eller av nationalistiska rörelser efter Sovjetunionens upplösning.

Att annat exempel på  språkreformer som riktade sig mot minoritetsspråk för att reglera språket är färöiska och Färöarna under den danska regeringen. Det finns ingen skriftlig dokumentation av det färöiska språket mellan 1407 och 1770-talet eftersom det var danska som blev det officiella språket. På 1800-talet fanns det i Färöarna,  som på många andra ställen i Europa, en stark nationalistisk rörelse som ville återetablera färöiska i skrift. Språket fanns i något form muntligt trots att det var danska som var det officiella språket. Språkvetaren V.U. Hammershaimb la grunden till det färöiska skriftspråket. Han utgick från äldre texter vid återskapande av grammatiken och bokstavering vilket möttes med en del motstånd från språkbrukarna. Problemet var att ortografin utgick från det sista skriftliga materialet från 1407 som innehöll ljud som inte längre fanns i den muntliga varianten. Detta var anledningen till att ortografin anpassades så att den logiskt överensstämde med talet  (Matras, 1951, s.5-7).

Vi ser en liknande språkhistorisk utveckling av det tjeckiska språket. Tjeckien var ett land i det i Tysk-romerska riket från 1000-talet till 1800-talet. Det tjeckiska språket var mycket mindre viktigt än tyska och latin. Under denna period försökte en del lingvister rensa tjeckiskan från de främmande uttryck som började användas. Vi har bevis på berättelser och sånger skrivna på tjeckiska med användning av det latinska alfabetet (Bermel, 2007, s.82-85).  Den politiska positionen av Tjeckien påverkade utvecklingen av tjeckiskan. Under renässanstiden när kejsarsätet förflyttades till Prag fick Tjeckien och tjeckiska bättre status än tidigare. Barocktiden ses som en svart period för det tjeckiska språket eftersom ett tyskt furstehus – Habsburg får makten. Tjeckiskan förlorar sin status och slutar användas som ett officiellt språk (Bermel, 2007, s.85-89).

Under 1800-talet försökte den tjeckiska nationalistiska rörelsen övertyga den tyska regeringen att tjeckiskan är ett tillräckligt utvecklat språk för att användas som det officiella språket vid sidan av tyskan. Detta försökte språkvetarna bevisa genom att de skrev en tjeckisk-tysk ordbok, rekonstruerades språkets grammatik, fonologi och syntax samt rensade språket från främmande inflytande, i dessa fall tyska. Dessa ändringar skedde med hjälp av en användning av inhemska ekvivalenter, användning av den äldre tjeckiska grammatiken eller genom ordlån från besläktade språk (Bermel, 2007, s.93-96). Dessutom etablerades en ny tidning som bara utgavs på tjeckiska så att den tjeckiska ortografin spreds bland folk (96-98).

Ovan beskrivna exempel visar det politiska inflytandet som ett språk kan ha. Ett språk kan fungera som ett verktyg för både de som har makt men också för folket som vi ser under nationalistiska revolutionen på 1800-talet. Det finns ett gemensamt problem vid återetableringen av färöiska och tjeckiska. Språkvetarna använde äldre former av resp. språk som huvudkälla till återskapande av grammatiken. Men vissa aspekter som fanns i urspråket hann försvinna helt från talet. Språkvetarna fick anpassa ortografin så att den efterliknade den muntliga formen och därmed var enklare för språkbrukarna att börja använda.

Referenslitteratur:

Bermel, Neil, (2007), Linguistic authority, language ideology, and metaphor: the Czech orthography wars. Berlin : Mouton de Gruyter.

Matras, Christian, (1950), Det færøske skriftsprog af 1846. Ingår i: Scripta Islandica, Uppsala: Swedish Science Press. sid. 5-23.