Detta inlägg handlar om översättningshistoria, tolkningssätt och översättningsdebatter.

1)Schleiermacher (1998/2010) skriver att man kan ”föra läsaren till författaren” eller ”föra författaren till läsaren”. Men vad innebär det och varför brukar vissa typer av texter översättas enligt den förra metoden och andra enligt den senare metoden?

2) I Wollins (1998/2010) artikel delas svensk översättningshistoria in i sex epoker. Vilka är rådande ideal för trohet mot källtexten under tre av dessa? Vilken är jämförelse mellan dessa epoker när det gäller översättningars förhållande till svenska originaltexter.

3)Olika typer av samtal kräver olika tolkningsteknik. Vilka är de tre olika samtal och de tolkningstekniker som är lämpliga för dem. Varför är dessa tolkningstekniker lämpligast?

4) Redogörelse för vad Wadensjö menar med ”deltagarstatus” i sin bok Kontakt genom tolk (1998). Vad är, enligt Wadensjö, poängen med att kunna analysera en samtalsdeltagares ’’deltagarstatus”? Vad kan tolkar ha för nytta av att tänka kring ”deltagarstatus”?

 

1)Friedrich Daniel Ernst Schleiermacher, bland annat tysk översättare, teolog och filosof, var den första som formulerade två metoder mellan vilka översättare måste välja under sitt översättningsarbete (Schleiermacher 1998).

Det finns två olika idéer som handlar om på vilket sätt man kan översätta det som finns i originalet och överföra det till det som inte finns i det främmande språket. Det heter parafras och efterbild.

Parafras genomförs på ett mekaniskt sätt genom att översätta originalet så att det blir så troget källtexten som möjligt då får läsaren acceptera eventuella obekanta uttryck och kulturella skillnader. Detta kan utvidga läsarens kunskap om en annan kultur, men i svårare texter kräver det kommentarer.

Den andra idén heter efterbild. Efterbilden skiljer sig från förebilden men behåller dess helhet. Den försöker att anpassa sig till läsarens kultur och kunskap. Här riskeras det att verket förlorar sin identitet till förmån för ett intryck.

Efterbild brukar användas i skönlitteratur. Parafrasen som kan låta lite mekaniskt, kan inte behålla det poetiska intryck och konsten som finns i originaltexten men å andra sidan håller den sig väldigt nära originalet. Parafras brukar oftare förekomma i vetenskapliga texter.

Schleiermacher hävdar att de två idéerna inte går att blanda ihop på grund av deras för stora olikheter, då riskerar läsaren och författaren att tappa bort varandra. Det man kan göra är att föra läsaren till författaren genom att parafrasera eller att föra författaren till läsaren genom att skapa en efterbild. Enligt Schleiermacher finns det inte någon tredje lösning.

Schleiermacher anger i sitt verk att om författaren var romersk och verket skulle översättas till tyska skulle översättaren välja mellan två möjligheter. Antingen skulle översättaren översätta författaren på det sättet han tror att författaren skulle utryckt sig ifall han kunde det främmande språket. Det andra alternativet är att översätta på det sättet han tror författaren skulle utryckt sig ifall han kom från översättarens kultur. Detta är en av de största problem som översättare kan stöta på.

Om man försöker att ge en efterbild som baseras på källtextens förebild måste man också tänkta på att i både prosa och poesi är det även rytmer som man måste ändra vid översättningen, och därmed får läsaren ännu mer distinkt upplevelse av texten.

Man kan aldrig uppnå absolut ekvivalens mellan källtexten och måltexten.

Schleiermacher tyckte inte att man skulle anpassa texten till läsaren eller minimera kulturella skillnader. Istället föredrog han att ta läsaren till texten och låta läsaren upptäcka ordens betydelse.

Man ska låta läsaren acceptera faktumet att författeren kommer från en annan kultur och talar något annat språk. Det vill säga att översättaren ska göra översättningen så källtexttrogen som möjligt.

2) Lars Wollins delade in svensk översättningshistoria i sex perioder (Wollin 1998): riddarperioden (1200-talet – 1300-talet), klosterperioden (1300-talet – 1500-talet), reformationsperioden (1500-talet), stormaktsperioden (1600-talet – 1700-talet), akademiperioden (1700-talet – 1830), industriperioden (1830 – idag).

Den kritiska punkten i den svenska kulturutvecklingen anses vara högmedeltiden. Under reformationsperioden kommer en ny modern översättningsideologi och åsikter om att bibeln ska finnas på svenska och borde översättas åt folket.

Men det var under stormaktsperioden som det ökade intresset för nationella texter, rättstavning och grammatik gjorde att man även intresserade sig för internationella historiska texter som behövde översättas.

Det var inte längre bara latin som översattes utan också från tyskan. Texter med religiöst tema översattes mest, men det förekom även politiska och historiska texter. Översättning var då inget yrke men någon som under denna perioden är värt att nämna är Erik Schröderus, översättare till kungen Gustav Adolf. Hans verk skrevs på tungt barockspråk. I sina verk kopierade han retoriskt komplicerad latinsk syntax.

Under akademiperioden förekommer redan teaterpjäser och fiktionslitteratur och franskan börjar konkurrera med tyskan. Mellan år 1780 och 1809 utkom ungefär 12 000 titlar. En femtedel av dem var översättningar. Översättningar av fiktionstexter utgick från franska och senare även engelska. Man kan se utvecklingen av svenskan i översättningarna från denna period. Olof Kolmodin, svensk professor vid Uppsala universitet, översatte ”Romerska historier” och ”Romerske annaler” till svenska. Hans språk är klassicistiskt polerat.

Under industriperioden är det det engelska språket som dominerar. Efterfrågan på översättningar av fiktionslitteratur och nya genrer är betydligt större och därmed även kraven på högt produktionstempo och språk som är anpassad till läsaren. Genom att ökande behov av översättare blir översättning ett yrke. Översättningar blir till en stor del av hela bokproduktionen. Under perioden uppstår möjligheten att få tag i översättningar från de flesta språk.

På 1900-talet återkommer parafrasering. Man lägger in pjäser med historiska teman till nutida förhållanden som man gjorde på 1600-talet och 1700-talet (Mesterton 1998).

Men är det möjligt att översätta över huvud taget? Denna fråga diskuteras i Om möjligheten och omöjligheten att översätta av Erik Mesterton (Mesterton 1998). Mesterton hävdar att översättaren borde föra läsarna till texten och inte föra texten till läsarna. Speciellt när det kommer till diktöversättningar går det inte att helt överföra dikten till målspråket men man kan åtminstone förmedla en del av dikten till läsaren.

Wollin hävdar att översättning är en process. Det är inte bara olika grammatik och utryck som kan vara svåra att översätta. Man måste också ta hänsyn till kulturella skillnader och överföra dem till målspråkstexten. Problemet vid översättningsarbete uppstår mellan de olika mönster som finns i källtextspråket och regler av målspråket.

3)Det fins två typer av tolkningen, konferenstolkning och kontakttolkning.  Kontakttolkning sker inom samhällstjänsten och inom senaste decennierna har fått en stor betydelse i Sverige speciellt på grund av invandring. Med kontakttolkning menas rättstolkning, sjukvårdstolkning och social-, försäkrings- och arbetsmarknadstolkning. Konferenstolkar brukar vara en av flera på en konferens som kan handla om vilket som helst tema. . (Tolkkunskap 2008).

I båda typer förekommer olika metoder vid olika fall såsom konsekutivtolkning som tolkas i efterhand efter uttalande av en av parterna slutförs, simultantolkning betyder att tolkning sker parallellt med talaren, viskningstolkning sker på samma sätt som simultantolkning men kräver viskning, resumétolkning ger sammanfattning av det som sagts.

Som vi pratade om på föreläsningen är det kontexten som påverkar tolkningens villkor. Villkoren styrs också av vilken grupp man tolkar åt och hur stark röst i samhället den har vilket naturligtvis också påverkar tolkens arvode.

Vid konferenstolkning är det vanligt att tolken tolkar några minuter långa stycken, och tolken behöver inte översätta ord för ord. Det är viktigaste är att tolken överför budskapet (Jones 1998).

Både simultan- och konsekutivtolkning används i konferenstolkning. Den här typer av tolkning krävs förberedelser. Som vi pratade om på föreläsningen kan konferenstolken aldrig veta i förväg vad som kommer att sägs under konferensen. Tolkningen pågår några timmar eller några dagar och det brukar finnas 2 eller 3 stycken tolkar som byts av efter ungefär en halv timme. Med simultantolkning ska det alltid finnas 2 stycken tolkar (Tolkkunskap 2008:77).

Under konferenstolkning har tolken sällan kontakt med den som man tolkar åt. I vissa fall ser man inte alls sin kund. Tolken sitter i en kabin med sin kollega och kommunicerar genom hörlurar och mikrofon.

Rättstolkning är all tolkning som sker mellan myndigheter och en person som inte talar landets språk och har juridiskt sammanhang. I Sverige har alla rätt till gratis tolk under samtal med myndigheterna. Konsekutiv dialogtolkning sker hos polisen, på en advokatbyrå eller i domstol. Där kan tolkningsmetod variera och också komma till simultan- och viskningstolkning. Tolkningen sker från och till båda språk. I rättssalen sitter tolken i de flesta fallen nära den som har behov av tolk. (Tolkkunskap 2008:49).

Under samtalet kan det uppstå missförstånd på global eller lokal nivå vilket tolken ska upptäcka. Parterna brukar inte upptäcka dessa missförstånd. (Wadensjö 1998).

Sjukvårdstolkning kan förekomma inom öppen och sluten vård till exempel vid operation, undersökning, hos psykiater o s v. Vid sjukvårdstolkning är det konsekutivtolkning som sker mest.  Vid tolkning inom vård krävs det kunskap om anatomi och fysiologi, och tolken måste därmed vara mycket påläst. Det kan uppstå otrevliga upplevelser som man som tolk måste kunna skaka av sig (Tolkkunskap 2008:52). Denna tolkning kan vara psykiskt och fysiskt utmanade.

Tolken själv kan inte styra kommunikationen. (Wadensjö 1998 :118)  Både under sjukvårdstolkning och rättstolkning sker tolkning från och till båda språk. I seminariet pratade vi om att inom sjukvård och rätten har tolken möjlighet att introducera sig och sitt arbete, något man inte gör vid konferenstolkning.

Det är inte tolkens uppgift att se till att ett samtal uppstår eller hålls vid liv. Det krävs att parterna aktivt försöker prata med varandra. (Tolkkunskap 2008:11).

4)Cecilia Wadensjö beskrev en modell vilken bevisar att dialogtolkar inte bara blir översättare i ett samtal utan också samordnare av samtalet. Enligt modellen är översättnings- och samordningsaspekterna samtidigt närvarande. Hon jobbade med verkliga inspelade tolkmedierade samtal och transkriberade dem i form av repliker så att varje gav uttryck för sin betydelse.

Tolkar har en stark position i samtalet. Tolken är den enda av samtalets deltagare som förstår båda språken och därför får han en speciell möjlighet att kontrollera ett samtals utveckling. Tolkens yttrande innehåller översättning från ett språk till ett annat samt överföring av kulturella skillnader. Dess innehåll ska emellertid bara påverkas av de primära parterna.

Tolkens yttranden och återgivningar, blir enligt Wadensjö en ny version av det som redan sagts. Den nya versionen ska vara så nära som möjligt originalet. Potentiella avvikande återgivningar kan leda till missförstånd mellan parterna i samtalet. Felaktiga översättningar ger en felaktig tolkning av texten och dess innebörd.

Hur yttrar sig tolkens roll som samordnare då? Det finns olika aspekter vilka kan leda till tolkens samordnande. Samordningen kan ske direkt eller indirekt. Faktum att tolken får varannan tur i ett samtal gör att han indirekt samordnar dialogen. Exempel på direkt samordning skulle ha varit då att om tolkens yttrande inte motsvarar helt originaltexten utan innehåller eller utelämnar något i det.

Wadensjö nämner som samordningsaspekt när tolken översätter återkopplingar olämpligt. Med sin passivitet och bristande överföring av återkopplingar kan också samtalets utveckling påverkas. Återkopplingar som innehåller mer än vad det finns idet ursprungliga yttrandet kallas för expanderande återkoppling och de som utelämnar någon information som reducerande återkoppling.

Om tolken visar sitt intresse eller tvärtom om tolken visar sitt ointresse i det som händer under tolkningssituationen kan han också antingen positivt eller negativt påverka de primära parternas inställning i samtalet.

En annan samordningsaspekt är specificering, vilket innebär att tolken specificerar något av det som en av parterna sagt.  Tolken kan också vända sig direkt till en av parterna och be om en mer precis formulering, vilket som händer oftast när tolken tror sig veta vilket svar den andra deltagaren förväntar sig.

Tolken kan också försöka att hålla samtalet vid liv genom att rätta till ett ursprungligt yttrande som inte är grammatiskt korrekt och att skapa en fullständig och grammatiskt korrekt mening.