Jag har valt att analysera den vetenskapliga texten Konstnärlig stil och “översättarstil“ av Jiří Levý, översatt från tjeckiska till svenska av Mats Larsson. Det var först under mina studier på TÖI jag kom i kontakt med denna text. I artikeln förekommer en del specifika exempel på översättningsproblem vilka kan uppstå när man översätter från eller till tjeckiska. Jag har tjeckiska som modersmål och det gjorde att jag blev nyfiken på vilka översättningsutmaningar översättaren stötte på. Därför bestämde jag mig för att titta närmare på just denna källtext och dess översättning.

I min hypotes utgår jag från att trots att vi förväntar oss att vid översättning av vetenskapliga texter ska måltexten ligga nära dess förlaga kan vi hitta exempel på att detta inte stämmer. Det tjeckiska och svenska språket är till och med två väldigt olika språk, tjeckiska tillhör den slaviska språkgruppen och svenska den germanska, och därför förväntar jag mig att det kan förekomma en viss olikhet på den lexikaliska och stilistiska nivån.

Jag ska göra en översättningsanalys med fokus på de språkliga och stilistiska olikheterna och för detta tillämpar jag Lindqvists analysmodell (2004). Jag ska fokusera på följande rubriker: kulturell kontext, språkanalys samt stilistik. Under varje rubrik anger jag relevanta exempel. Exemplen består av tre rader, måltext, källtext och till sist min ordagranna översättning i parentes.

Resultatet kopplar jag till Bermans teori (2000). Jag ska försöka att hitta belägg på de deformerande tendenserna som enligt Berman förekommer i varje översättning.

Denna analys avslutar jag med att jag tar ställning till ifall översättningen är källtext- eller måltextorienterad.

Analysen

Kulturell kontext

Källtexten kommer från den andra tjeckiska upplagan av boken Umění překladu (Översättningens konst) 1963 som utkom 1983. Det är ett avsnitt ur det fjärde kapitlet i boken. Umění překladu är skriven av den tjeckiske lingvisten Jiří Levý och handlar om olika översättningsutmaningar i litterära översättningar från och till tjeckiska. Den första utgåvan inriktar sig till tjeckiska läsare medan den andra som utkom efter Jiří Levýs död är berikad av nya tillägg från den tyska utgåvan 1969 som Jiří Levý anpassade till tyska läsare.

Måltexten befinner sig i boken Med andra ord: texter om litterär översättning (1998), den svenska samlingen av de centrala översättningsvetenskapliga texterna. Redaktören är Lars Kleberg, docent i slaviska språk, författare och översättare.

Jag har tittat närmare på de första 945 ord från KT vilket blev 939 ord i måltexten.

Som jag nämnde i inledningen är detta en vetenskaplig text och för denna genre är ett källtextorienterat förhållningsätt typiskt. För tjeckiska vetenskapliga texter är långa meningar och en del bisatser eller tillägg vanligt. Svenska vetenskapliga texter tenderar att vara skrivna på ett enklare språk än de tjeckiska på grund av att det är viktigt att texten är lättbegriplig. Detta i sin tur leder till kortare och enklare meningar.

Kommunikationssättet är olik till det i MT på grund av att KT är inriktad till tjeckiska läsare. Översättaren anger både originalet och dess översättning, till ex. (bušení mašin [lokomotivens dunkande] för att tydliggöra problematiken författaren beskriver.

I översättningen utelämnas det sista stycket ur det valda utdraget. Delen som fattas är 223 ord lång. I MT visas utelämningen genom hakparenteser med tre sträck mitt i.  Det förekommer inte någon vidare förklarning till utelämningen. Det stycke som fattas består av några översättningsexempel från engelska till tjeckiska, speciellt sådana som gäller överföring av komplicerade meningsbyggnader. För måltextens läsare är detta inte relevant och skulle göra texten tyngre att läsa. I det föregående stycket anger författaren redan några exempel på problematiken han beskriver. Utelämningen bidrar till vänligare läsning.

Trots att översättaren fick utrymme för eventuella kommentarer till sin översättning i slutet av samlingen Med andra ord nämner översättaren inget om denna ändring.

Språkanalys

På den textuella nivån bryter översättaren en del av de långa meningarna i kortare stycken för att skapa en text som har bättre flyt på svenska och är läsvänligare.

På den syntaktiska nivån återger översättaren vissa adjektiv från originalet med hjälp av konjunktionen som eller prepositionen med, från o s v. I svenska texter går det bättre med ordrepetition, men i de tjeckiska använder man gärna variation. Återigen leder detta till bättre begriplighet av texten vilket är viktigt för ett svenskt skrift.

  • översättning som är genomsnittlig eller medelmåttig

průměrný či podprůměrný překlad

(genomsnittlig eller medelmåttig översättning)

  • som översättaren förleds till i sitt arbete

k nimž svádí překladatelská práce

(som översättningsarbete förs till)

Författaren markerar sina exempel med kursivering. Med detta är han dock inte noggrann och vid ett tillfälle låter han bli att markera exemplet. Översättaren rättade misstaget.

I texten förekommer en del förklarande tillägg vilket är förståeligt med tanke på att texten ursprungligen riktar sig till tjeckiska läsare.

  • Den tjeckiska prosaisten Ivan Olbracht har sagt,…

Ivan Olbracht říká,…

(Ivan Olbracht har sagt, …)

Ivan Olbracht är en välkänd tjeckisk författare. I KT beskriver man inte vem han är på grund av att författaren förutser att läsaren vet detta. I översättningen förekommer ett tillägg.

  • … tre översättare översatte montaget tillbaka till tjeckiska från ryska, två från tyska och en från engelska respektive franska

… tři překladatelé ji přeložili z ruštiny, dva z němčiny a po jednom z angličtiny a francouzštiny.

(… tre översättare översatte det från ryska, två från tyska och en från engelska respektive franska.)

Här ser man ett exempel på hur översättaren tenderar att göra översättningen tydligare än dess källtext genom att han ersatte det mindre exakta pronomenet med konkreta substantiv.

Stilistik

KTs stilistik återges inte i MT. Ordval, konjunktioner och meningsbyggnad känns på vissa ställen ålderdomliga i förlagan. Relativt ofta förekommer även adjektiv efter substantiv vilket gör att källtextläsaren måste läsa vissa passager några gånger för att förstå innehållet. Denna ordföljd antyder att texten var skriven för några decennier sedan. I dagens tjeckiska texter är adjektiv placerat före substantiv såsom man gör på svenska.

Språket i översättningen är har bättre flyt och är även vardagligt på vissa ställen. Översättningen anpassade stilistiken till svenska moderna skriftliga språket.

  • Det fattas den där fina “tonen“.

Chybí mu ten jemný „pel“.

(Det fattas den fina “tonen“.)

Ordet “pel“ kan överersättas som ton. Det är dock ett ålderdomligt uttryck och känslomässigt motsvarar det inte ordet “ton“. I det ovanstående exemplet ser vi också det talspråkliga uttrycket ”den där” vilket varken är vanligt i svenska vetenskapliga texter eller förekommer i KT.

Resultat

I översättningen skedde några översättningsdeformationer. De olika beläggen på deformationer beskrivs av Berman i artikeln Translation and the Trials of the Foreign (2000). Berman förespråkar källtextorienterade översättningar. Enligt honom är det negativt ifall det främmande i översättningen förloras. I min analys hittade jag några exempel som överensstämmer med Bermans teori.

Berman hävdar att översättningar tenderar att expandera vilket stämmer med mina analyserade texter. Om vi jämför antalet ord i KT och MT ser vi att antalet av ord är relativt det samma. Det skedde dock en omfattande utelämning av 223 ord på slutet av utdraget. Om vi jämför ordantalet innan utelämningen får vi 722 ord i MT och 939 ord i KT. Genom att översättaren lämnade ut stycket kompenserade han den stora expansionen i sin översättning.

I MT adopteras även en annan deformation, rationalisering. Översättaren skriver om meningar, långa satser bryter han in i kortare och den svåra meningsbyggnadens blir enklare. Denna faktor leder i sin tur till s.k. klargöring.

Min analys visar att översättningen är till viss del måltextorienterad. Det sker en del tillägg, utelämningar och stilistiken anpassas så att den motsvarar dagens svenska skriftliga språk. MT anger inga spår på att texten är en översättning och den är även läsvänlig för svenska läsare.

Trots att enligt Nida är det den formella ekvivalensen som används i akademiska sammanhang stämmer detta inte med översättningen jag analyserat. Innehållet och formen adapteras en del för att hjälpa läsaren med texten och därför skulle jag säga att det är en dynamisk ekvivalens som råder mellan KT och MT. Munday (2012:67).

Översättaren tog den vetenskapliga texten som var orienterad mot den tjeckiska kulturen och skapade en ny som även svenska läsare kunde dra nytta av. Trots att översättaren tog sig ganska stor frihet på till ex. den stilistiska nivån, lyckades han med att överföra budskapet och därmed möjliggjorde han för de svensktalande läsarna att dra nytta av Jiří Levýs artikel.

Referenslista

Levý, Jiří. 1998. Konstnärlig stil och “översättarstil“: Kleberg, Lars (red.). Med andra ord: Texter om litterär översättning. Stockholm: Norstedts: (s. 156-171). [16 s.]

Levý, Jiří. 1983. Umění překladu. Praha: Panorama (s. 136-152). [16 s.]

Lindqvist, Yvonne. 2004. Analysmodell för översatta texter för examensarbetet på Tolk- och

översättarinstitutet. [9 s.]

http://www.tolk.su.se/polopoly_fs/1.58301.1321532049!/metodkompendium.pdf 2016-03-08

Munday, Jeremy. 2012. Introducing Translation Studies. Theories and Applications, 3 ed. London & New York: Routledge (enl. anvisningar).

Berman, Antoine. 2000. Translation and the Trials of the Foreign. I: Venuti, Lawrence (red.).

The Translation Studies Reader. London & New York: Routledge (s. 284–297). [14 s.]

 

 

Bilaga 1

Översättning

Jiří Levý

Konstnärlig stil och “översättarstil“

Läser man översättning som är genomsnittlig eller medelmåttig och ett originalverk bredvid varandra, känner en läsare med god språkkänsla att det finns en skillnad i stil mellan dem. Även då det i den översatta texten inte finns några uppenbara språkliga felaktigheter eller klumpiga formuleringar, är dess uttryck ibland fattiga, färglösa, grå; det fattas den där fina ”tonen”, som kännetecknar den litterära texten framför den språkligt korrekta texten. Kritiken talar då om ”översättarjargong” men blir i regel skyldig konkreta exempel på vad det är som texten saknar. Det skulle vara möjligt att med ett visst mått av exakthet fastställa orsaken till denna utarmning, om man på ett och samma språk kunde jämföra originalet med översättningen av samma text. Dessa förutsättningar kan skapas på experimentell väg genom tillbakaöversättning – om man nämligen låter översätta överföringen till främmande språk av t.ex. en tjeckisk litterär text tillbaka till tjeckiska.

I analyserna av negativa stilistiska drag, som översättaren förleds till i sitt arbete, kommer vi för enkelhetens skull att utgå från ett försök med en grupp nybörjaröversättare från Olomouc. Som tävlingstext fick de ett montage med översättningar på främmande språk av två utdrag ur Hordubl och ett utdrag ur Breven från England av Karel Čapek: tre översättare översatte montaget tillbaka till tjeckiska från ryska, två från tyska och en från engelska respektive franska. Våra slutsatser baseras emellertid inte enbart på detta material utan även på andra experiment och på material från översättningstävlingar (ex. 24prallella översättningar av ett tävlingsutdrag ur John Galsworthys Forsytesagan m.fl.) samt på arbetet med översättare.

  1. Valet av ord

Det sker mycket ofta en utarmning på det lexikaliska planet genom att översättaren vid valet av uttryck på tjeckiska använder ett allmännare och därigenom mindre åskådligt och friskt ord. Den tjeckiska prosaisten Ivan Olbracht har sagt att regel nummer ett är att författaren inte ska skriva ”i trädet satt en ”fågel” utan ”i alen satt en gulsparv”. Ordet ”träd” framkallar nämligen en väldigt svag och oklar föreställning hos oss: något slags hög, vedartad perenn med krona, vars utseende vi inte kan föreställa oss, eftersom vi känner till alla möjliga former av träd. Ordet ”al” däremot framkallar en väldigt tydlig föreställning hos oss. Vi kommer att tänka på lövens form, kronan, barkens färg, hur det brukar växa o.s.v. En liknande skillnad är det mellan ”fågel” och ”gulsparv”. Den första satsen består alltså av allmänna ord, d.v.s. mer abstrakta, innehållsligt och känslomässigt fattigare, och därför i regel även estetiskt mindre verkningsfulla.

Å andra sidan består satsen ”i trädet satt en fågel” av ord som är mer bekanta, vanligare. Begreppet ”träd” betecknar många fler konkreta föremål än begreppet ”al”, eftersom ”al” bar är en av många trädarter; därför används också ordet ”träd” oftare än ordet ”al” och är vanligare och mer bekant. Om utlänningar som håller på att lära sig tjeckiska läste de båda satserna, skulle den första satsen förstås av till och med en nybörjare, eftersom orden ”träd” och ”fågel” är väldigt vanliga, medan förståelse av den andra satsen skulle kräva avancerade kunskaper i tjeckiska. Ett förhållande som liknar det utlänningen har till det främmande språket har även den tjeckiska språkbrukaren till sitt modersmål. Han har ett tämligen begränsat aktivt ordförråd (d.v.s. en uppsättning uttryck som han vanligtvis använder i sina yttranden). Allt det övriga tillhör det passiva ordförrådet (d.v.s. ord som vi visserligen förstår men som vi vanligtvis inte utnyttjar i våra språkliga yttrande). Den största delen av vårt aktiva ordförråd utgörs av de allra mest bekanta uttrycken, d.v.s. just de uttryck som är allmännast och innehållsligt fattigast, men det är just dessa som lättast dyker upp när vi söker efter ett uttryck. Ordkonstnären söker efter det medel som mest precist och åskådligast uttrycker hans tanke. Den oskicklige stilisten nöjer sig med det bekvämaste uttrycket och gör därigenom sin tanke fattigare.

Översättningsarbetet leder till tre typer av stilistiks utarmning av ordförrådet:

  1. a) användande v allmänna begrepp i stället för konkret och exakt beteckningar,
  2. b) användande av stilistiskt neutrala ord i stället för känslomässigt färgade,
  3. c) ringa utnyttjande av synonymer för att variera uttrycken.
  4. a) I gruppen närsynonymer kommer översättarna först att tänka på allmänna, och därför mindre åskådliga, beteckningar. Den språkliga fantasilöse översättaren nöjer sig med dem och hans stil blir därför föga åskådlig och grå, medan den språkligt begåvade översättaren letar upp ett mer träffande och exakt ord i den aktuella semantiska gruppen. Det räcker att titta på vad som efter den tvåfaldiga omstiliseringen hände med t.ex. Čapeks uttryck bušení mašin [lokomotivens dunkande].

Istället för bušení mašin tillbakaöversätter två översättare hukot [dån], de övriga hluk [oväsen], hřmot [buller], rámus [oväsen], rachot [muller], hlomoz [larm]. Det betyder att istället för ett mycket bestämt och åskådligt ljudintryck av dunkande har vi i fyra översättningar bara ett obestämt och allmänt ljud: hluk, hřmot, rámus, hlomoz. Till och med då man fångat en bestämd typ av ljud – hukot eller rachot – är det fråga om ett akustiskt intryck som är långt mindre exakt och träffande än bušení, som direkt väcker en föreställning om hjulens stötar mot rälsen, ev. om kolvar och buffertar. När Čapek själv använde uttrycket rachotí jako mlýn [mullrar som en kvarn], behöll tre översättare detta tämligen allmänna uttryck. En använde det något färglösare hřmotit [dundra], men de övriga tre berövade uttrycket ytterligare konkret ljudkaraktär och förvandlade det till ett mycket allmänt hlučet [väsnas], delat hluk [före oväsen]. Man ser tydligt hur den sinnliga åskådligheten har försvagats i denna räcka av ljudintryck. Det som används oftast är det allmänna rachotit, rachot, rachotící [mullra, muller, mullrande] – och på de ställen där detta uttryck fanns redan i förlagan, har det ofta ersatts av det ännu allmännare hlučet, hluk [väsnas, oväsen]. [—]

 

Bilaga 2

Källtext

Jiří Levý

Styl umělecký a styl „překladatelský“

Čteme-li vedle sebe průměrný či podprůměrný překlad a původní české dílo, pak jazykově citlivější čtenář vycítí rozdíl v jejich stylu. I tehdy, když v přeloženém textu nejsou vyložené jazykové nesprávnosti nebo neobratnosti, bývá někdy jeho výraz chudý, bezbarvý, šedivý, chybí mu ten jemný ‚pel‘, který má text umělecký navíc před textem jazykově správným. Kritika pak mluví o překladatelském žargonu, ale zůstává zpravidla dlužna konkrétní údaje, co textu chybí. Zjišťovat s jistou mírou přesnosti příčiny tohoto ochuzení by bylo možno, kdybychom mohli srovnat originál a překlad téhož textu, a to obojí v jednom jazyce. Tyto podmínky je možno navodit experimentálně zpětným překladem – dáme-li totiž cizojazyčný převod českého uměleckého textu přeložit zpět do češtiny.

Ve výkladech o negativních stylistických rysech, k nimž svádí překladatelská práce, budeme pro jednoduchost vycházet z pokusů se skupinou olomouckých začínajících překladatelů. Jako soutěžní text posloužila montáž z cizojazyčných překladů dvou úryvků z Hordubala a jednoho úryvku z Anglických listů Karla Čapka: tři překladatelé ji přeložili z ruštiny, dva z němčiny a po jednom z angličtiny a francouzštiny. Naše závěry se ovšem neopírají jen o tento materiál, ale také o další experimenty a o materiály z překladatelských soutěží (kupř. čtyřiadvacet paralelních překladů soutěžní ukázky z Galsworthzho Ságy rodu Forsytů atd.) i z práce s překladateli.

1) VÝBĚR SLOV

K lexikálnímu ochuzení dochází velmi často tím, že při volbě českého výrazu použije překladatel slova obecnějšího a tím méně názorného a svěžího. Ivan Olbracht říká, že první pravidlo je, aby spisovatel nepsal na stromě seděl pták, ale na olši seděl strnad. Slovo strom v nás totiž vyvolává představu velmi chudou a matnou: jakákoliv trvalá dřevnatá rostlina vysokého vzrůstu s korunou, jejíž vzhled si však již nevybavíme, protože známe stromy nejrůznějších tvarů. Naproti tomu slovo olše v nás vyvolá představu velmi názornou, vzpomeneme si na tvar listů, koruny, barvu kůry, obvyklý vzrůst atd. Podobným rozdíl je mezi pták a strnad. První věta je tedy složena ze slov obecnějších, tj. abstraktnějších, chudších významově i citově, a proto také zpravidla umělecky méně působivých.

Na druhé straně se však věta na stromě seděl pták skládá ze slov známějších, běžnějších. ·Strom označuje mnohem více skutečných předmětů než pojem olše, je běžnější a známější. Kdyby obě věty četli cizinci, kteří se učí česky, první větě by porozuměl i začátečník, protože slova strom a pták jsou velmi běžná, druhé by porozuměl teprve při velmi pokročilé znalosti češtiny. Obdobný poměr jako cizinec má k mateřskému jazyku i český stylista. Má dosti omezenou aktivní zásobu slov (tj. okruh výrazů, kterých běžně používá ve svých projevech) a vše ostatní je slovní fond pasivní (tj. slova, kterým sice rozumíme, ale k nimž ve svém jazykovém projevu běžně nesaháme). Většinu naší aktivní slovní zásoby tvoří výrazně nejznámější, tj. právě ty nejobecnější významově nejchudší, a právě ty se nejsnadněji vybavují při hledání výrazu.

Umělec sáhne po prostředku, který nejpřesněji a nejnázorněji vyjádří jeho myšlenku, neumělý stylista se spokojí s výrazem nejpohodlnějším a tím svou myšlenku ochudí.

Překladatelská práce svádí ke třem typům stylistického ochuzování slovníku:

  1. a) užití obecného pojmu místo konkrétního přesného označení,

b)užití stylisticky neutrálního slova místo citově zabarveného,

  1. c) malé využití synonym k obměňování výrazu.
  2. a) Ze skupiny skorosynonym se překladateli nejdříve vybaví označení obecné, a proto nejméně názorné. Jazykově neimaginativní překladatel se jím spokojí a jeho styl je pak nenázorný, šedý; překladatel slovesně talentovaný vydoluje z dané významové skupiny slovo výstižnější a přesnější. Stačí se podívat, co se stalo po dvojím překladatelském přestylizování kupř. s Čapkovým výrazem „bušení mašin“.

Místo „bušení mašin“ překládají dva překladatelé „hukot“, ostatní „hluk“, „hřmot“, „rámus“, „rachot“, „hlomoz“. To znamená, že místo zcela určitého a názorného zvukového dojmu bušení máme ve čtyřech překladech jen neurčitý a obecný zvuk: hluk, hřmot, rámus, hlomoz. I tam, kde je zachycen určitý druh hluku – hukot nebo rachot – jde o akustický vjem mnohem méně přesný a výstižný než bušení, které navozuje přímo představu nárazů kol o kolejnice, příp. pístů a nárazníků. Tam, kde Čapek sám užil výrazu „rachotí jako mlýn“, zachovali tři překladatelé tento dosti obecný výraz: jeden užil o něco šedší „hřmotit“, ale další tři výraz dále zbavili konkrétního zvukového určení a proměnili v nejobecnější „hlučet“, „dělat hluk“. Na této řadě zvukových představ je jasně vidět, jak je ochuzována jejich smyslová názornost. Nejčastěji je užito obecného „rachotit”, „rachot“, „rachotící“ – a kde byl tento výraz již v předloze, je často ještě dále zobecňován na „hlučet“, „hluk“.

Fastovo „you thieving croons“ přeložila St. Jílovská „černí zatracenci“; vynalézavější je řešení, které ve svém referátu o překladu v Kruhu překladatelů navrhl VI. Vendyš: „opičáci zlodějští“ nebo „paviáni dlouhoprsťáčtí“. Podobně je lepší Vendyšovo: „Kdyby ho byli zasáhli, bylo by prostě bývalo o jednoho mrtvého negra víc, ležel by tam s obličejem ve vodě, mizel by pomalu v bahně a slizkém listí a po čase by se na něj zapomnělo“, místo pedantského: „Kdyby ho byli zasáhli, byl by to prostě další mrtvý černoch s tváří ve vodě, postupně pohlcovaný bahnem a slizkým listím a pak zapomenutý“: nebo Vendyšovo „a hloubal nad záhadou, co je vedlo k tomu, že ho chtěli tak beze všeho a s takovým klidem zabít“ místo překladu Jílovské „jen je shedal … zkoumaje tajemství, proč ho asi chtěli tak náhle a chladně zabít“. Srovnejme obdobně v překladu Twainova Toma Sawyera vtipná slovní řešení Fr. Gela s toporným a nevýrazným pokusem L. Vokrové: „… ani nevěděl jak, a už stál před domem jejího otce smutně a sklíčeně tam lelkoval“ – „… ale nepodařilo se mu to. Stalo se mu teď dosti často, že se našel (!), jak za večera obchází kolem domu jejího otec a cítí se (!) velmi nešťasten“: „přísahala na kdejaký nově objevený způsob, jak zdraví vyrobit nebo vyspravit“ – „poblázněná… do všech novátorských způsobů pěstění zdraví nebo jeho nápravy.“